Jag hade en tanke och en plan under dagen, jag behövde skura golvet och städa till fiskarna, hade skjutit på det alldeles för länge och varför inte passa på?! Skulle det hjälpa att starta något så var det pluspoäng men hade inga förhoppningar alls. Hade juh läst en massa innan, både på FB och om hinnsvepning och slempropp.

   Inget utav det betyder något och för vissa en massa! Då jag inte känt av något alls mer än lite trött i ryggen som det varit ett tag så pysslade jag på. Jag hann till och med baka lagom tills Emelie slutatde så kunde jag ta med fika till hennes stall. Hade sedan innan bestämt att göra henne lite sällskap då hennes hästar skulle vaccineras och kollas tänder och jag var lite less att inte göra något och att "vänta" på något som man ändå inte kan styra över.

I Emelie's stall kände jag inte av något alls, kanske lite "tung och trött" men det kanske inte är så konstigt!?

Hemma igen vid strax innan 18-tiden så vända jag nästan direkt i dörren, vi skulle äta pizza! Jag var inte jätte hungrig men det jag kom på att jag ville ha var pizza!

  En "stark" pizza som jag i efterhand "ångrade" men god var den. Åt inte upp hela utan tänkte spara till lunch dagen efter.

När vi hade lagt oss i soffan för att kolla på TV:n så började jag känna lite molande, denna känsla hade jag nu när jag tänker efter känt någon dag innan men inget som var värt att lägga på minne.

Denna gång kom dom istället "regelbundet", första värk jag klockade startade 18:45 och varade i 26 sekunder. Första intervallerna var mellan 18-8 minuter fram till kl. 21:47, nu började jag ändå tro att det var "på riktigt" men att det lika gärna kunde vara förvärkar eller latensfas.

Till min lycka så kunde jag se lite slem på pappret vid toalettbesöket, en mini strimma blod och nu var det "på riktigt" snart var det dags... (Inga "klumpar här inte så som många andra beskriver slempropp som)

Forsatte klocka dom som kom, inte alls det lättaste då dom började mola lite i ländryggen och sedan gick framåt som till en "menssmärta".

  Har för mig (Snabbt man glömmer) att det böjade "släppa" i ryggen runt 22-tiden och började direkt som "menssmärta" men ont gjorde det inte direkt men lite så att jag tog ett extra andetag.

Vid 23-tiden bäddade jag ner mig, tänkte att om detta nu inte är på "riktigt" så skulle jag veta det om jag tog alvedon och om dom då skulle avta.

  Låg och fortsatte klocka dom en liten stund i sängen, både spänd och förväntan men tillslut insåg även jag att sömn var nödvändigt. (Sambon hade påpekat det några gånger, lyssnade si så där!)

 

Klockan 23:19 klockade jag sista värken, vaknade sedan  av en värk (Värken efter klockade jag 00:42) som faktiskt gjorde ont och jag fick ta ett djupt andetag och "fokusera" ännu var  detta okej och nu var jag säker, snart blir jag mamma.

 

 

Här är minnet lite suddigt, enligt värkappen har jag INTE klockat värkar mellan klockan 01:12 och 03:59, vad jag gjorde denna tid vet jag inte riktigt... Kan ha försökt sova igen, för jag hade säkerligen fortsatt klocka om jag var "vaken". Men jag vet att jag "tog en värk" i sängen (Flera så klart) men denna kändes det som att det blev lite blött, elr fuktigt, nyfiken så klart och upp på toaletten. (Denna klockades 03:59)

   När jag väl krånglar av mig trosorna så kommer det vatten, kanske 1 DL, på golvet i badrummet. Absolut inget dramatiskt och inte som på film, en millesekund trodde jag att ja hade kissat på mig men insåg snabbt att nu är det verkligen dags! Även ganska säker att det kom mer vatten när ja satte mig på toaletten, men inget jag kan "svära vid".

 

Satte mig på pilatesbollen, insåg att det inte var speciellt bekvämt och rastlös och otålig så funderade jag fram och tillbaka om jag skulle bada eller ej, men kom tillslut fram till att jag ändå kunde göra det nu när vi faktiskt har ett badkar!

  Krånglade ner i badkaret, hade vattenslangen på magen när värkarna kom, helt klart behagligt och det gick över förväntan att kunna hantera smärta med lite varmvatten. Allt eftersom värkarna kom i vattnet så kände jag även att det kom "vatten från mig" kan dock inte svara på hur mycket, ganska givet att det är omöjligt att veta i badkaret... Kunde se "slem" bubbla upp på ytan, små små trådar, låter väldigt "äckligt" men jag lovar, det syntes knappt.

 

Vid denna tidpunkt så väckte jag Anders, badrummet ligger rum/rum mot sovrummet så det var bara att banka lite på väggen... Bad honom ringa förlossning och höra, för nu ville jag in, antagligen för en sovdos eller iaf för en bedömning så skulle jag/vi slippa att "pinas".

  Så där låg jag i badkaret, varmvattnet börjde ta slut, får standard frågor vi telefon... Smärta? Tid? När startade allt? Vatten? Vattnets färg osv? Fick även pratat med personen i telefonen, fokusera, prata mellan två värkar...  Lägger på samma veva som en värk startar, ondare än dom innan.

   Nu åker vi... "Ska bara", väska, kameran, kläder, vatten till hunden, kissa hunden, påsar osv.

Nästa klockad värk är klockan 05:17, sitter i bilen då mot förlossningen i Skövde. Hittar ingen direkt skön sitt ställning och kvider igenom värkarna som kommer med en intervall på 3-1 minut och håller sig i intervall på 33-50 sekunder. (Tumregeln är 3 värkar på 10 minuter med ca 1 minuts i hållande)

   Jag fortsätter klocka alla värkar, har jag något att fokusera på, för mellan värkarna är jag "människa" och kan faktiskt fungera "normalt"

 

När vi kommit en 20 minuter hemifrån får jag kräkkänsla, tar upp mina påsar jag tagit med utifall att, att kräka ner bilen är uteslutet. Anders stannar snällt vid vägkanten så slipper jag både påsar och sitta där å hulka... Frisk luft gjorde gått, känslan gick över ganska snabbt när jag fick ställa mig upp och andas. Tog en värk i farten, mindre skönt!

Är så otroligt tacksam att jag hade Anders vid min sida redan i bilen, han körde fort men inte för fort, nästan lagligt och det fick mig  lugn. Han gjorde sitt medans jag nu höll på att kvida igenom monstervärkar som kom var tredje gång, dvs 2 "snälla" värkar och sedan denna monster... Nu i efterhand kan jag inte beskriva hur dom känns, kanske bra det! Slippa skrämma upp mig och slippa skrämma upp andra.

 

Vi kommer in till förlossningen 06:15, får ett rum direkt och blir kopplad till CTG, direkt efter ombyte till sjukhusrocken, nättrosor och binda struntar jag i helt, upp på sängen.

 

När dom kollar mig så är jag ÖPPEN 7 CM! redan, vadå förvånad! Tjejerna som jobbar tycker att jag gjort ett bra hemarbete... Vet att jag småflinar lite för mig själv i huvudet iaf att för knappt 12h sedan hade jag inga känningar alls och när jag väl började känna "smärta" trodde jag att jag var "klen och känslig" och inte alls skulle vara mer än 1-2 cm öppen, tji fick jag!

 

Ber om EDA men inser själv att det egentligen är försent för det (Många Livet på BB program osv) men får iaf lustgas. Hade varit lite orolig för den innan då jag knappt kan stå på en brygga utan att bli sjösjuk men denna blev min vän under dom kommande timmarna!

  Blir kollad efter detta igen, tid får ja komplitera med senare med hjälp utav journalerna från BB, denna gång är jag öppen 10 CM! Dock hade bebis inte riktigt sjunkit ner, utan jag fick några värkar till innan jag kände den berömda krystvärken. Jag lovar er, en krystvärk är inte alls behagligare MEN man vet att det "ger en bebis" och man låter kroppen styra... Hade varit omöjligt att stå emot!

   Jag är nog ganska medveten om min kropp för när huvudet var så pass nära att komma ut så kände jag detta, det blev inte ett annat tryck men jag kände "delningen", ganska häftig känsla nu i efterhand men satan vad det "brann"! Ju mer huvudet var på G desto mer brann det!

  Lustgasen i högsta hugg och vid varje krystvärk brölade jag i den, tänkte att jag inte skulle "skrika" för alla men det lät nog en del iaf... (Ännu ett sätt att fokusera)

  Kommer ihåg att jag trodde att dom var där å pillade/klippte eller något för det brann verkligen, nu kan jag kanske gissa att det var när huvudet var som "störst". Anders säger att jag svor, men inte så att jag fick skämmas! Att jag inte skulle göra det igen och att ett barn var mer än bra! (Som alla kvinnor nästan!)

 

Efter detta gick det snabbt, nästa onda värk gick enklare för ja visste att huvudet skulle komma, sen skulle h*n vara ute. Den känslan är som alla säger, när bebis har kommit så släpper alla värkar helt! Befrielse...

Snabbt kolla vem det var som hade stökat med mina revben, gick inte att ta miste på den pungen!

Navelsträngen var inte rikigt så lång så han fick ligga kvar nedanför, dom passade på att torka av honom och Anders fick klippa navelsträng. Sedan fick han komma upp på magen, KÄRLEK VID FÖRSTA ÖGONKASTET!

 

Moderkakan kom med en krystvär eller tvåk, inte alls behagligt när dom "drog" lite försiktigt för att få ut den, att sedan bli undersökt för att se efter eventuella bristningar var heller ingen hit. Men tacksamt i efterhand att dom ändå är så pass nogranna!

  Fick sy 2-3 stygn "inne" och 1-2 stygn "ute"... MEN tänk er detta, en nål så som hos tandläkaren ska in och lokalbedöva, jätte känslig sedan innan och svider gör det. Känner "synålen" och tråden och dom får bedöva ännu en gång, mindre skönt! Den yttre var "enklare" kanske ska tillägga att jag hade lustgasen även här, annars hade ja inte fixat att ligga still. Att sedan bli klämd på magen för att stimulera livmodern så att den drar ihop sig är under samma kategori...

 

Får jag presentera våran son:

 

2015-11-11

07:57

Vikt: 4225g

Längd:51 cm